Racerapport från Ränneslättsloppet!

Så är det äntligen dags. Jag ska köra min första stora endurotävling. Det är Ränneslättsloppet i Eksjö, Sveriges näst största endurolopp efter Gotland Grand National, med ca 1500 startande.

På torsdag eftermiddag lastar jag bussen som för helgen är lånad av RJ och hämtar upp min klubbkompis Sophia i Åheden. Fösta natten sover vi hos kompisar till Sophia i Stockholm. När vi ska parkera är vi ytterst tacksamma att bussen är så pass liten som den är. I centrala Stockholm verkar det inte vara meningen att man ska parkera en bil större än en Ford Ka.

Vid lunch på fredag når vi Eksjö. Efter en stadig pasta ger vi oss ut till tävlingsområdet. Ungefär samtidigt som vi kliver ur bussen börjar regnet falla, men det är bara att dra på sig stövlar och regnkläder för vi ska gå bana. Den är relativt bred och bitvis stenig, men inga partier som bör ställa till med några problem. Däremot kommer de många snabba partierna att bli väldigt stalpiga efter ett par varv.


Sophia på ett av de snabba partierna. (Foto: Lars Ivebo)


Vi kollar även in ”Berget”, en beryktad del av banan. Här brukar det bildas högar av förare och hojar som försöker ta sig upp. Som tur är finns det ett alternativspår upp, eller en ”fegslinga” som det kallas på endurospråk. Den är längre men betydligt enklare och kommer att bli det självklara valet för mig.


Tina Tykosson - en av alla Umeåförare (Foto: NalleBo.se)


Vi är nio förare från min klubb FMCK Umeå som åker ner och vi bor tillsammans i ett hus i Tranås. Under natten kan man höra regnet smattra. ”Det här kommer att bli blött…” hinner jag tänka innan jag somnar, men när vi kommer ut till banan på tävlingsdagen ser det inte så blött ut i alla fall.


Ibland var det lite blött på banan. (Foto: Lars Ivebo)


Damerna startar först och ska köra i 160 minuter. Jag gör en dålig start och kommer efter. Ganska tidigt inser jag att jag inte kan köra om. Hemma är jag van att ligga långt bak och bli omkörd. Framför mig har jag en tjej som verkligen använder hela banans bredd och jag ser resten av fältet försvinna långt framför mig. När jag väl tar mig om henne kommer jag ikapp nästa tjej, men nu går det bättre att komma om.

Efter ca 15 minuter vurpar en förare framför mig. När jag ska väja halkar jag på en rot och åker själv i backen. En tredje förare kör in i min hoj och kommer flygande som stålmannen över mig. Allt går bra och vi tar oss rätt snabbt iväg igen. När jag ska växla går det inte. Jag stannar till för att kolla och inser att den yttersta delen på växelspaken, den som man normalt sätter tårna under, är borta. Med lite trixande går det att komma åt den del som är kvar av spaken så jag åker vidare.

På andra varvet börjar det lossna. Jag börjar få koll på hur min ”nya” växelspak fungerar och hur man kör om. Hojen känns bra och fjädringen bättre än någonsin tack vare en blixtinsatts av killarna på Tobli Suspension Tech tidigare under veckan.


Ibland fick även jag köra om (Foto: NalleBo.se)


Jag brukar normalt säga att endurofolk är väldigt trevliga, men det finns undantag som bekräftar regeln. På varv tre längs fegslingan upp på berget presenterar sig en förare genom att skrika: ”Flytta dig för fan!”. Självklart flyttar jag mig så fort jag får möjlighet, även om det tar emot lite. När vi kommer ut på berget faller denna förare på eget grepp. I sin hets spinner han loss på hällen och vurpar. Jag kör förbi och kan inte låta bli att le lite skadeglatt.

När jag kommer in för varvning efter varv tre är det tre minuter kvar av tiden. Även om vissa tycker att jag är galen och borde vänta ut tiden, ger jag mig ut på ett fjärde varv. Att vänta ut tiden känns för mig som att ge upp och det gör jag inte i första taget.

Efter fyra varv och 3 timmar och 28 minuters körning tar jag mig i mål på en tionde plats av 20 startande. Även om jag inte är helt nöjd med min körning så är det ett resultat som är mycket bättre än jag förväntat mig.

Extra roligt var att min klubbkompis Tina Tykosson körde in på en mycket fin andraplats bara 30 sekunder efter segraren Camilla Mitkiewicz.


Segraren Camilla Mitkiewicz. (Foto: Lars Ivebo)